Sometimes I try not to live in the past, but the past lives in me


Just forgive them, even if they're not sorry

Jag har kommit i underfund med varför man har så svårt att släppa en person, trots allt som hänt. Just nu i mitt fall. Att någonstans i hjärtat, finns en liten gnutta av hopp kvar att allting en ska dag ordna sig. Att en dag inte känna en sån stor saknad, en sån ångest, inte känna den känsla som känns som att få ett knytnäve i magen, slippa tänka på det så fort man kommer hem, när man lyssnar på en sorglig låt, när man är ensam. Att bara vara lycklig, som förut. Jag är lycklig nu, men då hade jag ingenting som tyngde mig. Det är så mycket jag vill veta och förstå, men personer som är för fega och konflikträdda inte vågar prata. Egentligen är det verkligen ingenting att sakna, ingenting att ha ångest över, varken må dåligt över. Men det är svårt att undvika när allting kändes så rätt när det var vi. Och jag vet att du var för rädd för att känna så i början, för du var säker på din sak redan från början, du vågade inte chansa eller ta det längre, och nu har du en annan.
Nu ska jag åka till jobbet som jag älskar, det får mig att stänga av känslorna helt och känna mig bekymmersfri för några timmar.


Forever is a long time. But I wouldn't mind spending it by your side

Det handlar om att prata sönder nätter, sätta på en film om och om igen för att storyn tappas bort av kyssar.
Att låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet.
Det handlar om att älska smaken av någon annans läppar, om att brottas bland kuddar, och att älska att förlora.
Bli nedtryckt i dunet och bli kysst över hela kroppen.
Det handlar om att kunna kyssa bort sorgen, om att viska att du är vacker tusen gånger om natten och mena det lika mycket varje gång.
Att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga världen och att ständigt ha tusen fjärilar i magen.
Det handlar om att tappa bort sig i någon annans famn och aldrig vilja hitta vägen ut.


This is a good sign, having a broken heart. It means we have tried for something

In desperate love, we always invent the characters of our partners, demanding they be what we need of them, and then feeling devastated when they refuse to perform the role we created in the first place.

What if we just acknowledged that we have a bad relationship, and we stuck it out, anyway? What if we admitted that we make each other nuts, we fight constantly and hardly ever have sex, but we can't live without each other, so we deal with it? And then we could spend our lives together, in misery, but happy to not be apart.


Födas på nytt i guld

Jag kände, efter flera månader av tomhet och svaghet, en gnutta styrka till att försöka ställa allting tillrätta. Men den lilla bit av mod krossades totalt av ytterligare svek och tårar. Jag förstår inte ens på mig själv ibland, att varför jag ville ställa mig själv på samma plats jag en gång stod. Den sorgsna, ensamma, färglösa, plats av miljontals tankar med tårar som ältats runt mitt huvud. Vad tänkte jag ens med, vad tänker jag med nu? Jag sviker mig själv, min stolthet och min värdighet för att jag är för svag för det som gjorde mig så glad och trygg förut. Jag är svag för så mycket, jag ger efter för lätt och det känns som att jag delar av mig med för mycket av det lilla jag får tillbaka. Mina impulsiva handlingar är för tillfället inga bra, det blir ofta sämre än tidigare och är fullkomligt omöjliga att förändra. Jag vill att allting ska förändras, men på samma gång vill jag att allting ska vara som det var förut. Då, när jag verkligen mådde så fantastiskt bra. Dit jag kunde fly när jag hade det jobbigt på en annan plats. Den trygghet, lycka och värme jag tilldelades, en känsla jag aldrig känt tidigare i mitt liv. En fasad jag byggde upp av mina egna tycken, och vad jag ville tro på. Det var också bara jag som kände så på den platsen, jag förstod aldrig att det inte var likadant förrän mycket senare. Jag hade byggt en för hög mur av trygghet jag inte kunde nå toppen av, en total förvrängning av en verklig värld. Det är sjukt vad hjärtat kan bygga och magen få en själv att känna. Ända tills långt senare, när skvallret hade vandrat runt på mångas läppar och förstört så mycket. Bombades den muren ner till marken, och låter mig fortfarande falla trots att fortfarande kan se toppen av lycka. Så känns det fortfarande som att jag faller mot ett bottenlöst hål för att jag inte kan släppa den platsen som gav en känsla av himmel, en perfekt plats där ingenting kunde göra mig ledsen. Den marken av lycka. Jag tror att ni som läser förstår mig, tänk er själva. Föreställ er en hög plats av ingenting annat förutom lycka och kärlek, och se den rasa utan att ha någon botten, att falla hejdlöst ner i ett mörker av olycka och svek, att inte ha den personen som gör dig så lycklig inombords, att se den personen stå där uppe, på sin egen plats. Utan att försöka hjälpa dig upp, eller falla med dig ner. Att känna den tomhet och sorg du faller i inom dig. Att sedan känna på dig att någon gång måste detta sluta, och det är av ett sista andetag som en enda utväg. Det är ungefär så jag känner nu.
Att ha skapat den illusionen av en falsk himmel får mig att må så dåligt, men den falska illusionen var allting jag också hade. Trots allting vill jag fortfarande nå, klättra steg för steg upp dit igen. Men jag vet inte på vilket sätt. De stöden jag behöver som första steg finns och kommer aldrig finnas för mig i mitt liv längre, dom är borta för gott. Jag ser stegen som dagar då tiden ska läka alla sår. Men efter ett tresiffrigt tal av dagar förstår jag att tiden inte läker de första steg jag behöver för att nå upp dit igen. Utan jag måste med vilja och mod bygga en helt ny stege, ett nytt liv, en ny plats. Trots att jag vill tillbaka dit, där jag inte hör hemma. Hos dig.


Sometimes you'll never know the true value of a moment until it becomes a memory

Hade en grym utekväll på ambassadeur i stan med några av mina vänner, var väldigt länge sedan jag var ute där! Vi hade så många alternativ att dra till men eftersom ingen av oss tidigare hade varit på Amba, så fick det bli där! Det var grymt kul, grym musik och allting var bara kul hela kvällen! Hade en sån perfekt fylla att ingenting kunde gå dåligt. Drog ut därifrån runt 4, sprang in på McDonalds, vidare in på seven eleven och fick gratis mat, innan vi tog nattbussen hemåt till våran taxi som väntade på oss. Gick hem full och glad i morgonljuset vid 6 och somnade hemma runt 7. Underbart! Var tidigare på middag med min släkt, jättetrevligt!


När du lämnade mig, tog du med dig en del av mitt hjärta och lycka på vägen bort

Jag minns den dagen när du hade rest långt för att komma hit för att stanna hemma någon vecka från arbetet. Vi skulle ha träffats någon dag den där dystra, kalla, gråa vårdagen i april. Jag minns att du smsade, ringde, men jag vågade inte svara. Jag var upptagen med en annan just då, på samma plats. Bara några hundra meter var vi ifrån varandra, men jag visste inte vart exakt du befann dig. Jag kommer ihåg att jag kände hur hjärtat slog hårt av ånger, rädsla och kärlek. Jag minns att jag gömde mig för dig, jag ville på samma gång träffa dig och på samma gång få dig att känna den känslan jag hade fått känna av dig flera gånger, lämnad, oförstådd och ledsen. Jag vet fortfarande inte om du kände precis så, men ett uns av nedstämdhet och känna dig sårad över att vi inte hann ses hoppades jag på att du kände. Jag såg dig stå där borta, långt borta mellan folkmassan. Jag såg att du tog upp din telefon för att ringa mig, och jag kände hur snabbt efter det började vibrera i min ficka. Jag vågade inte svara, och jag ville träffa dig, men det kändes så fel och hämnden kändes så bra just då. Att få dig att känna likadant, likadant som dom gångerna jag fått göra det. Jag blev så ledsen inombords när jag såg hur du stod där i din brådska, för du hade bråttom iväg hem. Men jag stod stilla med en iskall fasad i ansiktet samtidigt som jag brast inombords. När du skrev att du var tvungen att åka, kändes det som att min själ blev helt mörk, den grät av tomhet och längtade efter att få hålla om dig igen. När du började gå bortåt, iväg och längre ifrån mig, kände jag hur mina ben och mitt hjärta ville själva springa till dig, ifatt dig och hålla om dig så hårt. Aldrig släppa taget någonsin. Trots att det inte hände, så känns det som att det hände på riktigt. Du tog en del av mitt hjärta när du gick iväg, och du har många bitar kvar hos dig. Jag minns att jag blev så ledsen inombords, jag mådde så dåligt över hur jag behandlade dig den dagen. Jag var ett riktigt känslokallt svin mot dig, då jag inte förstod att du verkligen brydde dig, för du ville verkligen träffas innan du åkte bort igen. Jag ångrar verkligen det, men jag vet att hur jag än hade gjort den dagen, hade det varit likadant som det är idag. Hela vädret gjorde allting precis som i en romantisk film om obesvarad och krossad kärlek. Det regnade, blåste kallt och många tårar rann nerför kinderna den dagen, och det var inte bara mina. Ensamma timmar, deprimerande låtar, många sömnlösa nätter sedan dess och mycket långt tidigare har påmint mig om dig, så mycket annat som kan kopplas till dig och minnen som ligger fastkedjade för alltid i huvudet.


Some people are going to leave, but that's not the end of your story. That's the end of their part in your story

Ligger hemma i sängen en tidig måndagsnatt och mitt huvud känns som sågspån efter känslor, minnen, som tar upp för mycket tid. Egentligen ingenting att tänka på överhuvudtaget, men kan trots allt inte lämnas utanför tankarna. 
Jag mår för bra, för bra för att ens lägga ner några sekunder på minnen som en gång gjorde mig så lycklig inombords. Jag kan inte säga att jag är deprimerad för fem öre just nu som det kanske kan låta. Jag mår riktigt bra. Men trots det tynger några ynka serkunder av minnen som flyger förbi i hjärnan som gör mig sårad en mycket kort tid, räcker med att tänka på det, känna sig tom, sedan tänka på allt som gör en lycklig, och så är det borta. Jag har i princip allt jag vill ha i livet, jag har ingenting att klaga över. Jag har alla mina riktiga vänner, inga falska, inga oäkta, inga som inte borde finnas i mitt liv, utan de som finns här, när jag behöver dem, och de tillbaka. Jag fullkomligt älskar alla som finns runt om mig, allting är bra. Nästan allting. Så underbart med vänner man kan dela med sig allt av, finns ingenting man inte kan berätta, vad som helst. Det förändrar ingenting, ett sånt starkt band man skapat kan inte brytas, eller på något sätt gå sönder. Därför många av mina vänskaper hänger kvar än idag, trots missöden och tjafs, är vi fortfarande på samma plats som tidigare, riktigt nära, livslånga vänskaper. Det är klart jag har saker jag verkligen ångrar mer än allt, små små saker som har förändrat allting, helt tvärt emot om vad jag någonsin kunde föreställa mig på den tiden, inte kunnat föreställt mig att det var såhär det skulle vara just idag. Men som jag har läst, att man träffar på folk i livet som älskar en, hatar en, förändrar en, allt det där för att man just ska bli skapt till den människan man är född till att bli. Mycket prat om ödet, tider, platser, och en viss speciell sak kanske som är eller var menat att hända. För att om man är lycklig, ta vara på det, gör det bästa av allting, för det kommer inte att vara förevigt. Är man ledsen över någonting, en väldigt lång tid, låt tiden ha sin gång. Sorgen kommer inte vara förevigt. Dagar, veckor, månader, snart år och årtal kommer att gå, omedvetandes om hur fort tiden egentligen går, så är det saker som alltid kommer att stanna kvar inom en. Det är också sjukt att det det som gör en ledsen är det som ältas om och om igen i huvudet, men det är sällan lyckliga saker som ältas. Förstår inte varför det är just så. Varför inte bara kunna radera och glömma allting som gör att man får den där klumpen i magen, den svidande klumpen i halsen, det som gör en tårögd, svag, vilsen och känslofull, få slippa allt det där? För gott. Och bara ha lyckliga saker i huvudet hela tiden, ingen ånger, ingen sorg, bara rent och sagt alla fina, lyckliga minnen. 
I livet gör vi saker. Vissa saker som vi ångrar att vi någonsin gjorde. Vissa saker som vi önskar att vi kunde spela om miljontals gånger i huvudet. Men alla de gör dem till vad vi är idag, och i slutet formar de allting i varenda detalj om oss. Om vi skulle kunna spola tillbaka någonting, skulle vi inte vara den personen vi är idag. Så lev, gör misstag, ha underbara minnen, men gissa aldrig en andra gång om vem du verkligen är, vart du har varit, och det mest viktiga, vart i livet du är påväg. 
Var inte ledsen över någon som gett upp dig, var ledsen för deras skull istället för att de gav upp på någon som aldrig skulle ge upp dem. 
 
Thats's the best revenge of all, happiness. Nothing drives people crazier than seeing someone have a good fucking life.

Still remember that feeling I felt when I first started talking to you

Nothing to say


You can blame it on my crazy heart

If this is over, if this is the end If you don’t wanna see my face again Please just let me hold you Let me hold you, one last time I don’t know what to say anymore I don’t want it to end up this way If you would only give me the chance I know I could do so much better


If you're brave enough to say "good bye", life will reward you with a new "hello"

Häromdagen åkte jag, Elin, min lillebror och hans vänner upp tidigt till Gröna lund. Kom dit så pass tidigt att vi hann springa runt och åka allt utan att behöva stå i kö. Hade perfekt väder, bra sällskap och allting flöt på bra! Var där hela dagen innan jag och Elin gav upp och lät barnen vara kvar på Grönan och vi satte oss i solen vid båtklubben på Djurgården. Kom hem runt 8 och åt på Rhodos med Elin, Jonathan och Ida. Vid 10 hade jag inga krafter kvar i kroppen och däckade direkt i sängen.


So we ignore each other, and pretend that the other person doesn't exist, but deep down, we both know that it wasn't supposed to end like this

 

 

 


Most days of the year are unremarkable. They begin and they end with no lasting memory made in between. Most days have no impact on the course of a life

Efter att ha sett världens bästa film, 500 days of summer, fick jag en känsla av både lycka och sorg, jag vill samtidigt vara lyckligt kär, men också vara ledsen över ett dåligt förhållande. Ligga i sängen, dricka Jack Daniels, röka cigg efter cigg och tänka över hur livet egentligen är, är livet en lek? Händer allting av en orsak? Ska man tro på ödet och att allting har en mening? Det är sjukt hur dåligt man kan må på grund av en person, att en person kan rasa hela ens värld, men också hur lycklig en person kan få en att känna sig. 
What always happens, life. 

Jag drömmer om dig nästan varje natt och varenda gång jag drömmer så är jag fast i dig.


Jag hade en hel värld att berätta och visa för dig innnan du försvann.

Att se den man tycker om vara lyckligare någon annanstans. Lyckligare för sig själv, utan en.
Kanske ännu värre, att se den man älskar vara lyckligare med någon annan. Det smärtar så. 
Som rivmärken över, och genom hjärtat. För ibland är det så svårt att älska någon så oändligt att dens lycka uppväger ens egen smärta. Även om man skulle vilja. Att le genom tårarna och låta hjärtslagen slå vartannat av glädje och vartannat av sorg. Att andas ändå. Det är så svårt att vara lycklig för någon annans skull om dens lycka betyder ens egen olycka, ens egen ensamhet. Som att le medan blodet rinner ut ur ens kropp. Le tills ingenting annat finns kvar. Att helt enkelt älska utan att kräva något tillbaka.
Jag lät min egen lycka flyga iväg, över haven, bortom mig. Jag må vara stark och tåla alla de blåmärken och sår livet har gett mig, men det jag aldrig riktigt har klarat av är kärlek. Riktig kärlek.


bloglovin
RSS 2.0
Bloggtoppen.se Denna blogg är listad bland Sveriges bästa bloggar Bloggparaden Affärsverksamhet bloggar Personligt
Allmänt