När du lämnade mig, tog du med dig en del av mitt hjärta och lycka på vägen bort

Jag minns den dagen när du hade rest långt för att komma hit för att stanna hemma någon vecka från arbetet. Vi skulle ha träffats någon dag den där dystra, kalla, gråa vårdagen i april. Jag minns att du smsade, ringde, men jag vågade inte svara. Jag var upptagen med en annan just då, på samma plats. Bara några hundra meter var vi ifrån varandra, men jag visste inte vart exakt du befann dig. Jag kommer ihåg att jag kände hur hjärtat slog hårt av ånger, rädsla och kärlek. Jag minns att jag gömde mig för dig, jag ville på samma gång träffa dig och på samma gång få dig att känna den känslan jag hade fått känna av dig flera gånger, lämnad, oförstådd och ledsen. Jag vet fortfarande inte om du kände precis så, men ett uns av nedstämdhet och känna dig sårad över att vi inte hann ses hoppades jag på att du kände. Jag såg dig stå där borta, långt borta mellan folkmassan. Jag såg att du tog upp din telefon för att ringa mig, och jag kände hur snabbt efter det började vibrera i min ficka. Jag vågade inte svara, och jag ville träffa dig, men det kändes så fel och hämnden kändes så bra just då. Att få dig att känna likadant, likadant som dom gångerna jag fått göra det. Jag blev så ledsen inombords när jag såg hur du stod där i din brådska, för du hade bråttom iväg hem. Men jag stod stilla med en iskall fasad i ansiktet samtidigt som jag brast inombords. När du skrev att du var tvungen att åka, kändes det som att min själ blev helt mörk, den grät av tomhet och längtade efter att få hålla om dig igen. När du började gå bortåt, iväg och längre ifrån mig, kände jag hur mina ben och mitt hjärta ville själva springa till dig, ifatt dig och hålla om dig så hårt. Aldrig släppa taget någonsin. Trots att det inte hände, så känns det som att det hände på riktigt. Du tog en del av mitt hjärta när du gick iväg, och du har många bitar kvar hos dig. Jag minns att jag blev så ledsen inombords, jag mådde så dåligt över hur jag behandlade dig den dagen. Jag var ett riktigt känslokallt svin mot dig, då jag inte förstod att du verkligen brydde dig, för du ville verkligen träffas innan du åkte bort igen. Jag ångrar verkligen det, men jag vet att hur jag än hade gjort den dagen, hade det varit likadant som det är idag. Hela vädret gjorde allting precis som i en romantisk film om obesvarad och krossad kärlek. Det regnade, blåste kallt och många tårar rann nerför kinderna den dagen, och det var inte bara mina. Ensamma timmar, deprimerande låtar, många sömnlösa nätter sedan dess och mycket långt tidigare har påmint mig om dig, så mycket annat som kan kopplas till dig och minnen som ligger fastkedjade för alltid i huvudet.


DAVID SUNDGREN:

Skriv något själv:

Vem är du?
Spara mitt namn!

E-postadress: (visas ej)

Skriv din egen bloggadress!

Skriv din kommentar:

Trackback
RSS 2.0