Födas på nytt i guld

Jag kände, efter flera månader av tomhet och svaghet, en gnutta styrka till att försöka ställa allting tillrätta. Men den lilla bit av mod krossades totalt av ytterligare svek och tårar. Jag förstår inte ens på mig själv ibland, att varför jag ville ställa mig själv på samma plats jag en gång stod. Den sorgsna, ensamma, färglösa, plats av miljontals tankar med tårar som ältats runt mitt huvud. Vad tänkte jag ens med, vad tänker jag med nu? Jag sviker mig själv, min stolthet och min värdighet för att jag är för svag för det som gjorde mig så glad och trygg förut. Jag är svag för så mycket, jag ger efter för lätt och det känns som att jag delar av mig med för mycket av det lilla jag får tillbaka. Mina impulsiva handlingar är för tillfället inga bra, det blir ofta sämre än tidigare och är fullkomligt omöjliga att förändra. Jag vill att allting ska förändras, men på samma gång vill jag att allting ska vara som det var förut. Då, när jag verkligen mådde så fantastiskt bra. Dit jag kunde fly när jag hade det jobbigt på en annan plats. Den trygghet, lycka och värme jag tilldelades, en känsla jag aldrig känt tidigare i mitt liv. En fasad jag byggde upp av mina egna tycken, och vad jag ville tro på. Det var också bara jag som kände så på den platsen, jag förstod aldrig att det inte var likadant förrän mycket senare. Jag hade byggt en för hög mur av trygghet jag inte kunde nå toppen av, en total förvrängning av en verklig värld. Det är sjukt vad hjärtat kan bygga och magen få en själv att känna. Ända tills långt senare, när skvallret hade vandrat runt på mångas läppar och förstört så mycket. Bombades den muren ner till marken, och låter mig fortfarande falla trots att fortfarande kan se toppen av lycka. Så känns det fortfarande som att jag faller mot ett bottenlöst hål för att jag inte kan släppa den platsen som gav en känsla av himmel, en perfekt plats där ingenting kunde göra mig ledsen. Den marken av lycka. Jag tror att ni som läser förstår mig, tänk er själva. Föreställ er en hög plats av ingenting annat förutom lycka och kärlek, och se den rasa utan att ha någon botten, att falla hejdlöst ner i ett mörker av olycka och svek, att inte ha den personen som gör dig så lycklig inombords, att se den personen stå där uppe, på sin egen plats. Utan att försöka hjälpa dig upp, eller falla med dig ner. Att känna den tomhet och sorg du faller i inom dig. Att sedan känna på dig att någon gång måste detta sluta, och det är av ett sista andetag som en enda utväg. Det är ungefär så jag känner nu.
Att ha skapat den illusionen av en falsk himmel får mig att må så dåligt, men den falska illusionen var allting jag också hade. Trots allting vill jag fortfarande nå, klättra steg för steg upp dit igen. Men jag vet inte på vilket sätt. De stöden jag behöver som första steg finns och kommer aldrig finnas för mig i mitt liv längre, dom är borta för gott. Jag ser stegen som dagar då tiden ska läka alla sår. Men efter ett tresiffrigt tal av dagar förstår jag att tiden inte läker de första steg jag behöver för att nå upp dit igen. Utan jag måste med vilja och mod bygga en helt ny stege, ett nytt liv, en ny plats. Trots att jag vill tillbaka dit, där jag inte hör hemma. Hos dig.


Sometimes you'll never know the true value of a moment until it becomes a memory

Hade en grym utekväll på ambassadeur i stan med några av mina vänner, var väldigt länge sedan jag var ute där! Vi hade så många alternativ att dra till men eftersom ingen av oss tidigare hade varit på Amba, så fick det bli där! Det var grymt kul, grym musik och allting var bara kul hela kvällen! Hade en sån perfekt fylla att ingenting kunde gå dåligt. Drog ut därifrån runt 4, sprang in på McDonalds, vidare in på seven eleven och fick gratis mat, innan vi tog nattbussen hemåt till våran taxi som väntade på oss. Gick hem full och glad i morgonljuset vid 6 och somnade hemma runt 7. Underbart! Var tidigare på middag med min släkt, jättetrevligt!


När du lämnade mig, tog du med dig en del av mitt hjärta och lycka på vägen bort

Jag minns den dagen när du hade rest långt för att komma hit för att stanna hemma någon vecka från arbetet. Vi skulle ha träffats någon dag den där dystra, kalla, gråa vårdagen i april. Jag minns att du smsade, ringde, men jag vågade inte svara. Jag var upptagen med en annan just då, på samma plats. Bara några hundra meter var vi ifrån varandra, men jag visste inte vart exakt du befann dig. Jag kommer ihåg att jag kände hur hjärtat slog hårt av ånger, rädsla och kärlek. Jag minns att jag gömde mig för dig, jag ville på samma gång träffa dig och på samma gång få dig att känna den känslan jag hade fått känna av dig flera gånger, lämnad, oförstådd och ledsen. Jag vet fortfarande inte om du kände precis så, men ett uns av nedstämdhet och känna dig sårad över att vi inte hann ses hoppades jag på att du kände. Jag såg dig stå där borta, långt borta mellan folkmassan. Jag såg att du tog upp din telefon för att ringa mig, och jag kände hur snabbt efter det började vibrera i min ficka. Jag vågade inte svara, och jag ville träffa dig, men det kändes så fel och hämnden kändes så bra just då. Att få dig att känna likadant, likadant som dom gångerna jag fått göra det. Jag blev så ledsen inombords när jag såg hur du stod där i din brådska, för du hade bråttom iväg hem. Men jag stod stilla med en iskall fasad i ansiktet samtidigt som jag brast inombords. När du skrev att du var tvungen att åka, kändes det som att min själ blev helt mörk, den grät av tomhet och längtade efter att få hålla om dig igen. När du började gå bortåt, iväg och längre ifrån mig, kände jag hur mina ben och mitt hjärta ville själva springa till dig, ifatt dig och hålla om dig så hårt. Aldrig släppa taget någonsin. Trots att det inte hände, så känns det som att det hände på riktigt. Du tog en del av mitt hjärta när du gick iväg, och du har många bitar kvar hos dig. Jag minns att jag blev så ledsen inombords, jag mådde så dåligt över hur jag behandlade dig den dagen. Jag var ett riktigt känslokallt svin mot dig, då jag inte förstod att du verkligen brydde dig, för du ville verkligen träffas innan du åkte bort igen. Jag ångrar verkligen det, men jag vet att hur jag än hade gjort den dagen, hade det varit likadant som det är idag. Hela vädret gjorde allting precis som i en romantisk film om obesvarad och krossad kärlek. Det regnade, blåste kallt och många tårar rann nerför kinderna den dagen, och det var inte bara mina. Ensamma timmar, deprimerande låtar, många sömnlösa nätter sedan dess och mycket långt tidigare har påmint mig om dig, så mycket annat som kan kopplas till dig och minnen som ligger fastkedjade för alltid i huvudet.


RSS 2.0