Just forgive them, even if they're not sorry

Jag har kommit i underfund med varför man har så svårt att släppa en person, trots allt som hänt. Just nu i mitt fall. Att någonstans i hjärtat, finns en liten gnutta av hopp kvar att allting en ska dag ordna sig. Att en dag inte känna en sån stor saknad, en sån ångest, inte känna den känsla som känns som att få ett knytnäve i magen, slippa tänka på det så fort man kommer hem, när man lyssnar på en sorglig låt, när man är ensam. Att bara vara lycklig, som förut. Jag är lycklig nu, men då hade jag ingenting som tyngde mig. Det är så mycket jag vill veta och förstå, men personer som är för fega och konflikträdda inte vågar prata. Egentligen är det verkligen ingenting att sakna, ingenting att ha ångest över, varken må dåligt över. Men det är svårt att undvika när allting kändes så rätt när det var vi. Och jag vet att du var för rädd för att känna så i början, för du var säker på din sak redan från början, du vågade inte chansa eller ta det längre, och nu har du en annan.
Nu ska jag åka till jobbet som jag älskar, det får mig att stänga av känslorna helt och känna mig bekymmersfri för några timmar.


DAVID SUNDGREN:

Skriv något själv:

Vem är du?
Spara mitt namn!

E-postadress: (visas ej)

Skriv din egen bloggadress!

Skriv din kommentar:

Trackback
RSS 2.0