Födas på nytt i guld

Jag kände, efter flera månader av tomhet och svaghet, en gnutta styrka till att försöka ställa allting tillrätta. Men den lilla bit av mod krossades totalt av ytterligare svek och tårar. Jag förstår inte ens på mig själv ibland, att varför jag ville ställa mig själv på samma plats jag en gång stod. Den sorgsna, ensamma, färglösa, plats av miljontals tankar med tårar som ältats runt mitt huvud. Vad tänkte jag ens med, vad tänker jag med nu? Jag sviker mig själv, min stolthet och min värdighet för att jag är för svag för det som gjorde mig så glad och trygg förut. Jag är svag för så mycket, jag ger efter för lätt och det känns som att jag delar av mig med för mycket av det lilla jag får tillbaka. Mina impulsiva handlingar är för tillfället inga bra, det blir ofta sämre än tidigare och är fullkomligt omöjliga att förändra. Jag vill att allting ska förändras, men på samma gång vill jag att allting ska vara som det var förut. Då, när jag verkligen mådde så fantastiskt bra. Dit jag kunde fly när jag hade det jobbigt på en annan plats. Den trygghet, lycka och värme jag tilldelades, en känsla jag aldrig känt tidigare i mitt liv. En fasad jag byggde upp av mina egna tycken, och vad jag ville tro på. Det var också bara jag som kände så på den platsen, jag förstod aldrig att det inte var likadant förrän mycket senare. Jag hade byggt en för hög mur av trygghet jag inte kunde nå toppen av, en total förvrängning av en verklig värld. Det är sjukt vad hjärtat kan bygga och magen få en själv att känna. Ända tills långt senare, när skvallret hade vandrat runt på mångas läppar och förstört så mycket. Bombades den muren ner till marken, och låter mig fortfarande falla trots att fortfarande kan se toppen av lycka. Så känns det fortfarande som att jag faller mot ett bottenlöst hål för att jag inte kan släppa den platsen som gav en känsla av himmel, en perfekt plats där ingenting kunde göra mig ledsen. Den marken av lycka. Jag tror att ni som läser förstår mig, tänk er själva. Föreställ er en hög plats av ingenting annat förutom lycka och kärlek, och se den rasa utan att ha någon botten, att falla hejdlöst ner i ett mörker av olycka och svek, att inte ha den personen som gör dig så lycklig inombords, att se den personen stå där uppe, på sin egen plats. Utan att försöka hjälpa dig upp, eller falla med dig ner. Att känna den tomhet och sorg du faller i inom dig. Att sedan känna på dig att någon gång måste detta sluta, och det är av ett sista andetag som en enda utväg. Det är ungefär så jag känner nu.
Att ha skapat den illusionen av en falsk himmel får mig att må så dåligt, men den falska illusionen var allting jag också hade. Trots allting vill jag fortfarande nå, klättra steg för steg upp dit igen. Men jag vet inte på vilket sätt. De stöden jag behöver som första steg finns och kommer aldrig finnas för mig i mitt liv längre, dom är borta för gott. Jag ser stegen som dagar då tiden ska läka alla sår. Men efter ett tresiffrigt tal av dagar förstår jag att tiden inte läker de första steg jag behöver för att nå upp dit igen. Utan jag måste med vilja och mod bygga en helt ny stege, ett nytt liv, en ny plats. Trots att jag vill tillbaka dit, där jag inte hör hemma. Hos dig.


DAVID SUNDGREN:
Mamma:

<3 <3 <3 Kramar till dig David
// Mamma

2012-08-31, 10:40:36

Skriv något själv:

Vem är du?
Spara mitt namn!

E-postadress: (visas ej)

Skriv din egen bloggadress!

Skriv din kommentar:

Trackback
RSS 2.0