Jag hade en hel värld att berätta och visa för dig innnan du försvann.
Att se den man tycker om vara lyckligare någon annanstans. Lyckligare för sig själv, utan en.
Kanske ännu värre, att se den man älskar vara lyckligare med någon annan. Det smärtar så.
Som rivmärken över, och genom hjärtat. För ibland är det så svårt att älska någon så oändligt att dens lycka uppväger ens egen smärta. Även om man skulle vilja. Att le genom tårarna och låta hjärtslagen slå vartannat av glädje och vartannat av sorg. Att andas ändå. Det är så svårt att vara lycklig för någon annans skull om dens lycka betyder ens egen olycka, ens egen ensamhet. Som att le medan blodet rinner ut ur ens kropp. Le tills ingenting annat finns kvar. Att helt enkelt älska utan att kräva något tillbaka.
Jag lät min egen lycka flyga iväg, över haven, bortom mig. Jag må vara stark och tåla alla de blåmärken och sår livet har gett mig, men det jag aldrig riktigt har klarat av är kärlek. Riktig kärlek.
