Some people are going to leave, but that's not the end of your story. That's the end of their part in your story

Ligger hemma i sängen en tidig måndagsnatt och mitt huvud känns som sågspån efter känslor, minnen, som tar upp för mycket tid. Egentligen ingenting att tänka på överhuvudtaget, men kan trots allt inte lämnas utanför tankarna. 
Jag mår för bra, för bra för att ens lägga ner några sekunder på minnen som en gång gjorde mig så lycklig inombords. Jag kan inte säga att jag är deprimerad för fem öre just nu som det kanske kan låta. Jag mår riktigt bra. Men trots det tynger några ynka serkunder av minnen som flyger förbi i hjärnan som gör mig sårad en mycket kort tid, räcker med att tänka på det, känna sig tom, sedan tänka på allt som gör en lycklig, och så är det borta. Jag har i princip allt jag vill ha i livet, jag har ingenting att klaga över. Jag har alla mina riktiga vänner, inga falska, inga oäkta, inga som inte borde finnas i mitt liv, utan de som finns här, när jag behöver dem, och de tillbaka. Jag fullkomligt älskar alla som finns runt om mig, allting är bra. Nästan allting. Så underbart med vänner man kan dela med sig allt av, finns ingenting man inte kan berätta, vad som helst. Det förändrar ingenting, ett sånt starkt band man skapat kan inte brytas, eller på något sätt gå sönder. Därför många av mina vänskaper hänger kvar än idag, trots missöden och tjafs, är vi fortfarande på samma plats som tidigare, riktigt nära, livslånga vänskaper. Det är klart jag har saker jag verkligen ångrar mer än allt, små små saker som har förändrat allting, helt tvärt emot om vad jag någonsin kunde föreställa mig på den tiden, inte kunnat föreställt mig att det var såhär det skulle vara just idag. Men som jag har läst, att man träffar på folk i livet som älskar en, hatar en, förändrar en, allt det där för att man just ska bli skapt till den människan man är född till att bli. Mycket prat om ödet, tider, platser, och en viss speciell sak kanske som är eller var menat att hända. För att om man är lycklig, ta vara på det, gör det bästa av allting, för det kommer inte att vara förevigt. Är man ledsen över någonting, en väldigt lång tid, låt tiden ha sin gång. Sorgen kommer inte vara förevigt. Dagar, veckor, månader, snart år och årtal kommer att gå, omedvetandes om hur fort tiden egentligen går, så är det saker som alltid kommer att stanna kvar inom en. Det är också sjukt att det det som gör en ledsen är det som ältas om och om igen i huvudet, men det är sällan lyckliga saker som ältas. Förstår inte varför det är just så. Varför inte bara kunna radera och glömma allting som gör att man får den där klumpen i magen, den svidande klumpen i halsen, det som gör en tårögd, svag, vilsen och känslofull, få slippa allt det där? För gott. Och bara ha lyckliga saker i huvudet hela tiden, ingen ånger, ingen sorg, bara rent och sagt alla fina, lyckliga minnen. 
I livet gör vi saker. Vissa saker som vi ångrar att vi någonsin gjorde. Vissa saker som vi önskar att vi kunde spela om miljontals gånger i huvudet. Men alla de gör dem till vad vi är idag, och i slutet formar de allting i varenda detalj om oss. Om vi skulle kunna spola tillbaka någonting, skulle vi inte vara den personen vi är idag. Så lev, gör misstag, ha underbara minnen, men gissa aldrig en andra gång om vem du verkligen är, vart du har varit, och det mest viktiga, vart i livet du är påväg. 
Var inte ledsen över någon som gett upp dig, var ledsen för deras skull istället för att de gav upp på någon som aldrig skulle ge upp dem. 
 
Thats's the best revenge of all, happiness. Nothing drives people crazier than seeing someone have a good fucking life.

Still remember that feeling I felt when I first started talking to you

Nothing to say


You can blame it on my crazy heart

If this is over, if this is the end If you don’t wanna see my face again Please just let me hold you Let me hold you, one last time I don’t know what to say anymore I don’t want it to end up this way If you would only give me the chance I know I could do so much better


If you're brave enough to say "good bye", life will reward you with a new "hello"

Häromdagen åkte jag, Elin, min lillebror och hans vänner upp tidigt till Gröna lund. Kom dit så pass tidigt att vi hann springa runt och åka allt utan att behöva stå i kö. Hade perfekt väder, bra sällskap och allting flöt på bra! Var där hela dagen innan jag och Elin gav upp och lät barnen vara kvar på Grönan och vi satte oss i solen vid båtklubben på Djurgården. Kom hem runt 8 och åt på Rhodos med Elin, Jonathan och Ida. Vid 10 hade jag inga krafter kvar i kroppen och däckade direkt i sängen.


So we ignore each other, and pretend that the other person doesn't exist, but deep down, we both know that it wasn't supposed to end like this

 

 

 


RSS 2.0