Most days of the year are unremarkable. They begin and they end with no lasting memory made in between. Most days have no impact on the course of a life
Jag drömmer om dig nästan varje natt och varenda gång jag drömmer så är jag fast i dig.
Jag hade en hel värld att berätta och visa för dig innnan du försvann.
Att se den man tycker om vara lyckligare någon annanstans. Lyckligare för sig själv, utan en.
Kanske ännu värre, att se den man älskar vara lyckligare med någon annan. Det smärtar så.
Som rivmärken över, och genom hjärtat. För ibland är det så svårt att älska någon så oändligt att dens lycka uppväger ens egen smärta. Även om man skulle vilja. Att le genom tårarna och låta hjärtslagen slå vartannat av glädje och vartannat av sorg. Att andas ändå. Det är så svårt att vara lycklig för någon annans skull om dens lycka betyder ens egen olycka, ens egen ensamhet. Som att le medan blodet rinner ut ur ens kropp. Le tills ingenting annat finns kvar. Att helt enkelt älska utan att kräva något tillbaka.
Jag lät min egen lycka flyga iväg, över haven, bortom mig. Jag må vara stark och tåla alla de blåmärken och sår livet har gett mig, men det jag aldrig riktigt har klarat av är kärlek. Riktig kärlek.
Känslan man får när man får höra något man verkligen inte vill veta, men kan inte undgå att fråga för att få svar, känslan som krossar en bit av livet
Har glömt bort bloggen, haft annat på tankarna i flera veckor. Från idag tar det vändning, det ska bli bättre, jag ska må bättre, jag kommer må bättre. allting kommer att bli bättre!
