DAVID |

Jag har kommit i underfund med varför man har så svårt att släppa en person, trots allt som hänt. Just nu i mitt fall. Att någonstans i hjärtat, finns en liten gnutta av hopp kvar att allting en ska dag ordna sig. Att en dag inte känna en sån stor saknad, en sån ångest, inte känna den känsla som känns som att få ett knytnäve i magen, slippa tänka på det så fort man kommer hem, när man lyssnar på en sorglig låt, när man är ensam. Att bara vara lycklig, som förut. Jag är lycklig nu, men då hade jag ingenting som tyngde mig. Jag vill inte ha ångest, och inte må dåligt. Men det är svårt att undvika när allting kändes så rätt när det var vi. Och jag vet att du var för rädd för att känna så i början, för du var säker på din sak redan från början, du vågade inte chansa eller ta det längre, och nu har du en annan.

Det handlar om att prata sönder nätter, sätta på en film om och om igen för att storyn tappas bort av kyssar.
Att låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet.
Det handlar om att älska smaken av någon annans läppar, om att brottas bland kuddar, och att älska att förlora.
Bli nedtryckt i dunet och bli kysst över hela kroppen.
Det handlar om att kunna kyssa bort sorgen, om att viska att du är vacker tusen gånger om natten och mena det lika mycket varje gång.
Att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga världen och att ständigt ha tusen fjärilar i magen.
Det handlar om att tappa bort sig i någon annans famn och aldrig vilja hitta vägen ut.

In desperate love, we always invent the characters of our partners, demanding they be what we need of them, and then feeling devastated when they refuse to perform the role we created in the first place.

What if we just acknowledged that we have a bad relationship, and we stuck it out, anyway? What if we admitted that we make each other nuts, we fight constantly and hardly ever have sex, but we can't live without each other, so we deal with it? And then we could spend our lives together, in misery, but happy to not be apart.

Jag kände, efter flera månader av tomhet och svaghet, en gnutta styrka till att försöka ställa allting tillrätta. Men den lilla bit av mod krossades totalt av ytterligare svek och tårar. Jag förstår inte ens på mig själv ibland, att varför jag ville ställa mig själv på samma plats jag en gång stod. Den sorgsna, ensamma, färglösa, plats av miljontals tankar med tårar som ältats runt mitt huvud. Vad tänkte jag ens med, vad tänker jag med nu? Jag sviker mig själv, min stolthet och min värdighet för att jag är för svag för det som gjorde mig så glad och trygg förut. Jag är svag för så mycket, jag ger efter för lätt och det känns som att jag delar av mig med för mycket av det lilla jag får tillbaka. Mina impulsiva handlingar är för tillfället inga bra, det blir ofta sämre än tidigare och är fullkomligt omöjliga att förändra. Jag vill att allting ska förändras, men på samma gång vill jag att allting ska vara som det var förut. Då, när jag verkligen mådde så fantastiskt bra. Dit jag kunde fly när jag hade det jobbigt på en annan plats. Den trygghet, lycka och värme jag tilldelades, en känsla jag aldrig känt tidigare i mitt liv. En fasad jag byggde upp av mina egna tycken, och vad jag ville tro på. Det var också bara jag som kände så på den platsen, jag förstod aldrig att det inte var likadant förrän mycket senare. Jag hade byggt en för hög mur av trygghet jag inte kunde nå toppen av, en total förvrängning av en verklig värld. Det är sjukt vad hjärtat kan bygga och magen få en själv att känna. Ända tills långt senare, när skvallret hade vandrat runt på mångas läppar och förstört så mycket. Bombades den muren ner till marken, och låter mig fortfarande falla trots att fortfarande kan se toppen av lycka. Så känns det fortfarande som att jag faller mot ett bottenlöst hål för att jag inte kan släppa den platsen som gav en känsla av himmel, en perfekt plats där ingenting kunde göra mig ledsen. Den marken av lycka. Jag tror att ni som läser förstår mig, tänk er själva. Föreställ er en hög plats av ingenting annat förutom lycka och kärlek, och se den rasa utan att ha någon botten, att falla hejdlöst ner i ett mörker av olycka och svek, att inte ha den personen som gör dig så lycklig inombords, att se den personen stå där uppe, på sin egen plats. Utan att försöka hjälpa dig upp, eller falla med dig ner. Att känna den tomhet och sorg du faller i inom dig. Att sedan känna på dig att någon gång måste detta sluta, och det är av ett sista andetag som en enda utväg. Det är ungefär så jag känner nu.
Att ha skapat den illusionen av en falsk himmel får mig att må så dåligt, men den falska illusionen var allting jag också hade. Trots allting vill jag fortfarande nå, klättra steg för steg upp dit igen. Men jag vet inte på vilket sätt. De stöden jag behöver som första steg finns och kommer aldrig finnas för mig i mitt liv längre, dom är borta för gott. Jag ser stegen som dagar då tiden ska läka alla sår. Men efter ett tresiffrigt tal av dagar förstår jag att tiden inte läker de första steg jag behöver för att nå upp dit igen. Utan jag måste med vilja och mod bygga en helt ny stege, ett nytt liv, en ny plats. Trots att jag vill tillbaka dit, där jag inte hör hemma. Hos dig.

Hade en grym utekväll på ambassadeur i stan med några av mina vänner, var väldigt länge sedan jag var ute där! Vi hade så många alternativ att dra till men eftersom ingen av oss tidigare hade varit på Amba, så fick det bli där! Det var grymt kul, grym musik och allting var bara kul hela kvällen! Hade en sån perfekt fylla att ingenting kunde gå dåligt. Drog ut därifrån runt 4, sprang in på McDonalds, vidare in på seven eleven och fick gratis mat, innan vi tog nattbussen hemåt till våran taxi som väntade på oss. Gick hem full och glad i morgonljuset vid 6 och somnade hemma runt 7. Underbart! Var tidigare på middag med min släkt, jättetrevligt!

Jag minns den dagen när du hade rest långt för att komma hit för att stanna hemma någon vecka från arbetet. Vi skulle ha träffats någon dag den där dystra, kalla, gråa vårdagen i april. Jag minns att du smsade, ringde, men jag vågade inte svara. Jag var upptagen med en annan just då, en som stod dig väldigt nära, på samma plats. Bara några hundra meter var vi ifrån varandra, men jag visste inte vart exakt du befann dig. Jag kommer ihåg att jag kände hur hjärtat slog hårt av ånger, rädsla och samtidigt kärlek. Jag minns att vi gömde oss för dig, jag ville också på samma gång träffa dig och samtidigt få dig att känna den känslan jag hade fått känna av dig flera gånger, lämnad, oförstådd och ledsen. Jag vet fortfarande inte om du kände precis så, men ett uns av nedstämdhet och att känna dig sårad över att vi inte hann ses hoppades jag på att du kände. Jag såg dig senare stå där borta, långt borta mellan folkmassan. Jag såg att du tog upp din telefon för att ringa mig, och jag kände snabbt efter det hur de började vibrera i min ficka. Jag vågade inte svara, och jag ville träffa dig, men det kändes så fel och att hämnas kändes så bra just då. Att få dig att känna likadant, likadant som dom gångerna jag fått göra det. Jag blev så ledsen inombords när jag såg hur du stod där i din brådska, för du hade bråttom iväg hem. Men jag stod stilla med en iskall fasad i ansiktet samtidigt som jag brast inombords. När du skrev att du var tvungen att åka, kändes det som att min själ blev helt mörk, den grät av tomhet och längtade efter att få hålla om dig igen. När du började gå bortåt, iväg och längre ifrån mig, kände jag hur mina ben och mitt hjärta ville själva springa till dig, ifatt dig och hålla om dig så hårt. Aldrig släppa taget någonsin. Trots att det inte hände, så känns det som att det hände på riktigt. Du tog en del av mitt hjärta när du gick iväg, och du har många bitar kvar hos dig. Jag minns att jag blev så ledsen inombords, jag mådde så dåligt över hur jag behandlade dig den dagen. Jag var ett riktigt känslokallt svin mot dig, då jag inte förstod att du verkligen brydde dig, du ville verkligen träffas innan du åkte bort igen. Jag ångrar verkligen det, men jag vet att hur jag än hade gjort den dagen, hade det varit likadant som det är idag. Vädret gjorde allting precis som i en film om obesvarad och krossad kärlek. Det regnade, blåste kallt och många tårar rann nerför kinderna den dagen, och det var inte bara mina. Ensamma timmar, deprimerande låtar, många sömnlösa nätter sedan dess och mycket långt tidigare har påmint mig om dig, så mycket annat som kan kopplas till dig och minnen som ligger fastkedjade för alltid i huvudet.

Nothing to say

Häromdagen åkte jag, Elin, min lillebror och hans vänner upp tidigt till Gröna lund. Kom dit så pass tidigt att vi hann springa runt och åka allt utan att behöva stå i kö. Hade perfekt väder, bra sällskap och allting flöt på bra! Var där hela dagen innan jag och Elin gav upp och lät barnen vara kvar på Grönan och vi satte oss i solen vid båtklubben på Djurgården. Kom hem runt 8 och åt på Rhodos med Elin, Jonathan och Ida. Vid 10 hade jag inga krafter kvar i kroppen och däckade direkt i sängen.

Att se den man tycker om vara lyckligare någon annanstans. Lyckligare för sig själv, utan en.
Kanske ännu värre, att se den man älskar vara lyckligare med någon annan. Det smärtar så. 
Som rivmärken över, och genom hjärtat. För ibland är det så svårt att älska någon så oändligt att dens lycka uppväger ens egen smärta. Även om man skulle vilja. Att le genom tårarna och låta hjärtslagen slå vartannat av glädje och vartannat av sorg. Att andas ändå. Det är så svårt att vara lycklig för någon annans skull om dens lycka betyder ens egen olycka, ens egen ensamhet. Som att le medan blodet rinner ut ur ens kropp. Le tills ingenting annat finns kvar. Att helt enkelt älska utan att kräva något tillbaka.
Jag lät min egen lycka flyga iväg, över haven, bortom mig. Jag må vara stark och tåla alla de blåmärken och sår livet har gett mig, men det jag aldrig riktigt har klarat av är kärlek. Riktig kärlek.